xkcd by Randall Munroe is one of my favorite web comics. New strips are published every Monday, Wednesday, and Friday. It’s (mostly) humor with stick figures, and common topics include science, math, computing, and social interactions. Pointers

This is an example of an early strip. The joke refers to pointers as found in low-level programming languages such as C.

Designated Drivers

This is a more modern strip, and one of my all-time favorites. The punchline requires prior familiarity with the wolf, sheep, and cabbage problem.

Knubbiga limpor

Jag bakade bröd igår – knubbiga limpor, ett recept som jag hittade på förpackningen till Axas fiberhavregryn för ett tag sen. Det är ett lätt recept, till och med om man måste knåda för hand (mycket tack vare att det går utmärkt att fuska och knåda mycket mindre än vad receptet säger). Bröden blir väldigt goda och saftiga. Jag brukar skiva dem och frysa in så fort de har svalnat, och sen rosta skivorna direkt ur frysen – på det viset är det alltid färskt.

Knubbiga limpor, 4 st från baksidan av Axa fiberhavregryn

Till gröten: 3 dl fiberhavregryn 6 dl vatten 0,5 tsk salt

Till degen: 4 dl kallt vatten 50 g smör eller margarin, rumsvarmt 2 msk mörk sirap 1 msk hel kummin 2 tsk salt 50 g jäst 1,3 kg (ca 2,1 liter) vetemjöl

  1. Koka en gröt av gryn, vatten och salt. Häll över gröten i en degskål. Blanda i kallt vatten, matfett, sirap, kummin och salt. Rör om och låt blandningen svalna till 37 grader.
  2. Smula i jästen och tillsätt det mesta av mjölet, men spar 0,5 dl till utbakningen. Arbeta degen väl – med maskin ca 5 minuter, för hand ca 10 minuter. Låt jäsa under bakduk ca 30 minuter.
  3. Ta upp degen och knåda den lätt på mjölat bakbord. Dela degen i 4 delar och forma dem till knubbiga limpor. Lägg dem i en smord långpanna, en limpa i varje hörn. Låt jäsa under bakduk ca 30 minuter. Sätt under tiden ugnen på 200 grader.
  4. Pensla de jästa limporna med vatten och strö över gryn. Grädda i nedre delen av ugnen i 30–40 minuter, tills de har fått fin färg och låter ihåliga när man knackar dem på undersidan. Låt svalna på galler under bakduk.

Lustigt nog så kan man inte se eller känna att brödet överhuvudtaget innehåller havregryn; det verkar som om grynen löses upp på något sätt. Värt att notera är också att det fungerar utmärkt med olja istället för smör eller margarin, och vips har man bakat ett veganbröd!

Seminars About Long-Term Thinking

One of the podcasts I listen to regularly is The Long Now Foundation’s Seminars About Long-Term Thinking. Each episode usually features a one-hour lecture by a guest speaker, followed by half an hour of questions from the audience. Topics and speakers vary a great deal, but the common theme of the series (and of the foundation itself) is to promote thinking and planning over the long term—decades or longer. Besides the obvious historians and futurists, speakers also include artists, politicians, and all kinds of scientists. Some examples are Ray Kurzweil on the future of technology, Jimmy Wales on Wikipedia and free culture, Vernor Vinge on the singularity, and Craig Venter on trawling the ocean for DNA.

There’s been about one lecture a month since the series started in 2003, and the whole back catalog is still available. It took me quite a while to get through it, but it was well worth the time—and, true to their subject, the lectures age well and stay relevant.

Värmebölja på Skansen

I söndags var vår lilla familj på Skansen med Willes moster Josefine. Jag hade trott att det skulle vara smockat med folk eftersom det var trettio grader varmt och strålande solsken, men det var inte alls så farligt. Kanske var vädret lite för bra. Vi klarade oss utmärkt tack vare mycket vatten och många pauser i skuggan. Plus att vissa av oss var klädda i bara skjorta och blöja.

The Onion on Same-Species Marriage

A December 2008 article from the Onion describes how a typo in California’s Proposition 8 accidentally

[...] changed the state constitution to restrict marriage to a union between “one man and one wolfman”, instantly nullifying every marriage except those comprised of an adult male and his lycanthrope partner.

Hilarious. Plus, it gives me a chance to be smug that I live in a country where this particular joke isn’t necessary.


Jag har just läst Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Den var bättre än jag hade väntat mig (och då hade jag ändå väntat mig att den skulle vara rätt bra), vilket som vanligt när det gäller mig och bra böcker resulterade i ett par nätter med mer läsande än sömn. Den mest uppenbara bristen var att det ibland var lite för uppenbart att hela handlingen var uppbyggd för att tilltala läsare som identifierar sig med eller beundrar huvudpersonerna – jag kunde stå ut med det eftersom jag tillhör den kategorin läsare, men lite stör det allt. (Det slog mig just att två andra bästsäljare som jag läst den senaste tiden lider av precis samma problem, men av någon anledning störde jag mig inte på det i dem.) Det ska bli intressant att se filmerna. Jag tror inte att jag någonsin har stött på en bra bok som blivit en ännu bättre film, men man kan ju hoppas att de är nästan lika bra.

The Mathematical Universe Hypothesis

In an article on the SIAI blog, I found two papers by Max Tegmark on the theory that there is no difference between physical and mathematical existence. In short, his argument is that provided that our world can be fully explained by a mathematical model—and generations of physicists have made steady progress in that direction—then it becomes meaningless to talk about the “real world” and the model as two separate things. And if one particular mathematical model “exists”, Occam’s razor suggests that they all do—because otherwise one would have to postulate the existence of an “existence” property. (But of course, it’s possible that such a property is required for theory to match observations.) As a programmer, I find this idea immensely appealing. If a deterministic simulation can contain a conscious mind—and I have a hard time seeing how that could fail to be the case—the rest seems obvious. Because if the simulation is deterministic, the mind inside will experience the exact same thing every time the simulation is run. From the inside, it’s not possible even in principle to detect when the simulation is being run, if it’s being run multiple times, stopped in the middle and resumed a billion years later, etc. Postulating that the mind inside the simulation “exists” if and only if someone somewhere has run this exact simulation at least once seems pointless, since the “existence” property makes no observable difference to anyone involved—neither to the zero or more beings running the simulation, nor to the being inside.

There’s an interesting science fiction book by Greg Egan that explores some of these concepts.

Respecting the wishes of the dead

Economist Robin Hanson has posted an interesting article about how it might be useful to legally honor the wishes of dead people regarding how the wealth they leave behind should be used. It’s interesting to speculate what society would look like if it started out seriously respecting the wishes of the dead—would we have enormously powerful trusts that dominate the economy, much like corporations dominate it today? Older trusts would have the benefit of having accrued more resources, while younger trusts would perhaps be more efficient due to having had their rules set more recently and thus more in touch with the times (though with dead people having such a strong influence on the present, the times might not change as rapidly as we are used to). And I imagine the art/science of specifying trust rules that make your trust do what you would’ve wanted would improve over time as well. Another interesting angle is how AI would fit into this kind of world. A properly-functioning AI that preserves its own utility function over time would make a very efficient set of rules for a trust. In a world where trusts rule, artificial intelligence might be the same kind of mythical and seemingly unachievable goal that immortality arguably has been in our own.

So how might a culture like this begin? One possible starting point would be a culture that wishes to preserve their ancestors’ wills for religious reasons (just like many existing religions are concerned with preserving “souls”). The system could be self-reinforcing, since once preserving the wishes of the dead is established, the surest way to have your own wishes preserved after you die is to preserve the existing system, or even improve it. Presumably, the hard part is to make this kind of society competitive relative to other societies and to make it able to survive environmental changes—both of which require the wishes of the dead to be flexible and efficient.

Vika tvätt

Wille och jag vek tvätt nu på morgonen. Det gick faktiskt inte så mycket långsammare än att göra det själv, tack vare att vi just tömt en flaska mjölk och därför var på gott humör. Men han skulle nog passa ännu bättre som assistent vid strykning, för där behöver man fukta kläderna.


De senaste åren har Therese och jag använt en väldigt enkel algoritm för att avgöra vilka vi ska skicka julkort till: vi har helt enkelt hållit reda på vilka som skickade kort till oss året innan, och skickat kort till bara dem (plus en liten mängd undantag som alltid ska finnas med ändå). På det viset fortsätter vi inte att skicka kort år efter år till folk som inte skickar kort tillbaka. Men nu i julas insåg vi nackdelen med det schemat: om den andra parten följer samma algoritm, så kan det bli så att man skickar kort till varandra vartannat år. Och varje år blir den ena parten besviken för att den andra inte skickar kort tillbaka, och den andra får skämmas för att den inte skickar kort trots att den får ett.

Vi har försökt komma till rätta med problemet genom att snabbt som tusan skicka extra kort när vi fått kort från någon vi inte redan skickat till, men det har aldrig känts som någon bra lösning. Men så kom jag på hur man naturligtvis borde göra:

Man håller reda på vem som skickat minst ett kort de senaste två åren, och skickar kort till alla som man fått kort från endera förra året eller året innan.

På det viset undviker man svängningar i systemet, genom att inte sluta skicka kort till folk förrän de struntat i en två år i rad; det fungerar eftersom två år är längre än systemets reaktionstid på ett år. Och det är inte nämnvärt mycket mer bokföring än vårt förra system; den stora bokföringsbördan kommer ju av att hålla en lista överhuvudtaget. (Men den betalar sig varje år när man redan har en färdig lista över alla som ska ha kort, och deras adresser.)